lätt som drivved
var kråkasken
med tunga beslag av smidet järn

ingen yttre skönhet
, ingen inre skönhet besatt den

ett ensamt barns fantasi
en vän i mörkret att lägga vackra stenar i

med din teori tvingar du in mig i samhällets spår

spår mellan polispostskolarestauranthem och arbete
och det som är egentligen är rekommendationer blir regler
när man följer de tydliga anvisningarna

det finns etthundranittioen sidor av dig som jag inte har sett än
minst etthundranittioen sidor
(ändå har jag bemödat mig med att lära känna etthundratjugonio)
kanske borde det följa en bruksanvisning?

för jag förstår inte
och vill inte förstå
hur jag ska kunna ta emot det du förespråkar

det jag måste praktisera

för att klara av att följa spåren mellan polispostskolarestauranthem och arbete

när du är varm försvinner den sista elektriciteten
och jag
ensam, frustrerad
lämnar
för att lägga min hand någon annanstans

en doft som vill påminna
om mellanandningen
då din röst vaggade mig

fast att den uppmuntrar mig att springa
ikapp
med dig

och jag sparar dig lite
väcker dig

du håller dina ögon redan fästa
vid mig

när jag springer ikapp
med dig
och din doft

två mjuka delar har ramlat ur mitt öga
jag befarar att en tredje är på väg

söker av golvet, men hittar inget väsentligt
så jag spelar kort i stället

ensam

och ögat tåras
stänger sig själv
men den blå lampan är mest i vägen så jag delar korten
ett till mig
och ett till mig
ett till mig
och ett till mig
ett till mig
och ett till mig

en stor salt klump bjuder med den ut
en glimrande symbios på min prickiga klänning

men de får inget beröm
för det var trots allt inget att vara stolt över