Du rycker undan mina grundförutsättningar
öppnar en avgrund av långvarig självständighet
och ger mig en miniatyr
av det tidigare fyrfaldiga
- en rymlig trånghet
Du tycks mig vara en utarbetad labyrint
dit ingen karta finns
men vissa fingervisningar leder mig
till de rum avdelningar där dina kunskaper erbjuds
där du blottar din mångfaldiga erfarenhet
Du har många namn och jag har anammat få
men jag vill utforska dina anletsdrag
som pryder flera tiotal personligheter
och min förvirring återspeglas flera gånger om i dig
ty du verkar inte känna hela ditt själv

ungdomens otålighet syns inte
hans lunkande arm
suddar
suddar bort
antikens gudar

och den vita ytan står redo att skjutas bort
för att fyllas

modernare diskussioner
från ålderns raska iver

lockande viskar du
med ord som vill smeka
och en tunga som vill kyssa

mina tankar


med kokett intellekt
är jag lättsåld

jag stannar hos dig
för att få känna språk igen
språk som är nära
sant
engagerat
och faktiskt genomtänkt



in på bara huden smeker det
som ett fryst rivjärn

och
att andas är att svara
när att du förväntar dig

total tystnad



kyssen får min tunga att fastna i din
som mot ett frostigt broräcke

och orden
ja, orden

de
smeker
berömmer
kallar
dömmer

tills min hud faller i strimlor under stålet

medan msn går varmt av sorgebesked
medan rummet står kallt av vintern

biter jag mig i kinden så att det sväller upp

ett sms
från telia
om mms
som man bör skicka på alla hjärtans dag

jag biter mig igen
, och
till slut ger jag upp tuggandet
stirrar apatisk på födan

trappan är lång och full med damm
högst upp står maskinen som gör mitt sociala liv möjligt
den lämnar ett förstrött meddelande om att det inte finns någon uppkoppling

(liksom min hjärna varje vardagsmorgon)

avknappen
en mekanisk suck av lättnad
en tugga och mycket blodsmak i munnen

hade jag haft msn på mobilen
hade inte tystnaden fått göra sitt

lätt som drivved
var kråkasken
med tunga beslag av smidet järn

ingen yttre skönhet
, ingen inre skönhet besatt den

ett ensamt barns fantasi
en vän i mörkret att lägga vackra stenar i

med din teori tvingar du in mig i samhällets spår

spår mellan polispostskolarestauranthem och arbete
och det som är egentligen är rekommendationer blir regler
när man följer de tydliga anvisningarna

det finns etthundranittioen sidor av dig som jag inte har sett än
minst etthundranittioen sidor
(ändå har jag bemödat mig med att lära känna etthundratjugonio)
kanske borde det följa en bruksanvisning?

för jag förstår inte
och vill inte förstå
hur jag ska kunna ta emot det du förespråkar

det jag måste praktisera

för att klara av att följa spåren mellan polispostskolarestauranthem och arbete

när du är varm försvinner den sista elektriciteten
och jag
ensam, frustrerad
lämnar
för att lägga min hand någon annanstans

en doft som vill påminna
om mellanandningen
då din röst vaggade mig

fast att den uppmuntrar mig att springa
ikapp
med dig

och jag sparar dig lite
väcker dig

du håller dina ögon redan fästa
vid mig

när jag springer ikapp
med dig
och din doft

två mjuka delar har ramlat ur mitt öga
jag befarar att en tredje är på väg

söker av golvet, men hittar inget väsentligt
så jag spelar kort i stället

ensam

och ögat tåras
stänger sig själv
men den blå lampan är mest i vägen så jag delar korten
ett till mig
och ett till mig
ett till mig
och ett till mig
ett till mig
och ett till mig

en stor salt klump bjuder med den ut
en glimrande symbios på min prickiga klänning

men de får inget beröm
för det var trots allt inget att vara stolt över