garderoben står på glänt
och Viskningen hörs tydligt

ett lockande på uppmärksamhet

min blick vänds bort av envishet och rädsla
men jag ser ändå den bleka huden
, de välformade ärren

barnaröst från kvinnoläppar
[se på mig] [men se på mig då]

vattnet slukar mig
och jag slukar dess mikroorganismer

mina trådar sluter sig om dig
medan mina elektriska impulser förklarar

vad du är
(vad jag är?)

för jag kan inte tänkapå dig (eller mig)

slitet grå

ur-älskad

slut-älskad

med många hål

i det slitna grå

som ingen nål

kan rå på

ur-älskad

slut-älskad

ditt slitna grå

som täckt de sår

jag släpar på

ditt slitna grå

och trots ändå

ur-älskad

slut-älskad

stillsamt antastar du
de tänkande, drivande individer
och kastar dem till marken

medan de vill utveckla
och förnya
denna kärlekens tankar

för ingen kärlek kan spira
där ingen frihet finns

kastar du dem
som salt över axeln
och ta i trä

ett vingslag av tid
och ett skratt av triumf

när det onda fröet sås i obrukbar mark
där ingen egen tanke kan säljas till högre syften

där spirar inget ljus
för solen i sällskapet
är bakom skalet

och ditt eget ljus
är kvävt

av kylan
och besvikelsen

med en min lika sluten som dina ögon
förs du bort av din privata dans
hör en drill väcker sorgen kvävd i glädjen
och du minns det som aldrig fanns

när strängen smeks av taglet
när hartsen dammar träet

du har glömt hur din lärling andas sången
för att ge eko av din inre ton
och blanda den med sin muntra ungdom
så ni kan dela melodins tron

när strängen smeks av taglet
när hartsen dammar träet

ingen av betraktarna applåderar er
då de inte vet hur det känns
att dela helvetets bedrövelse och lust
när strängarna under huden bränns